En samling lösryckta tankar om samlande

Min gode vän P skrev häromveckan om skivsamlande och bjöd in mig till att kommentera, så jag tänkte att det kunde vara ett så gott tillfälle som något att skaka lite liv i den här avsomnade bloggen.

Jag vet faktiskt inte exakt när jag började samla på skivor. För att parafrasera Ian Fleming så kan man säga att ha en sak är vardagsmat, att ha två saker kan vara ett lyckligt sammanträffande, men den tredje saken är början på en samling.

Bland tv-psykologer kan man skönja, om man så vill, en samling av förklaringar som går ut på att förkara komplexa samtida förhållanden genom att reducera dem till ett par egenskaper som skulle ha kunnat gynna en tänkt nomad på en dito savann för länge länge sedan, långt före uppfinnandet av charterturismen. Givetvis vill även jag haka på denna trend i förhoppningen om ett senkommet programledarjobb. Således är det inte galenskap att samla, utan bara en nedärvd hyllning till våra förfäder som korsade stäpperna på jakt efter en stock eller sten med den rätta klangfärgen...

Jag tror att samlandet förändras över tid. Den första fasen skulle man kunna kalla för slukarstadiet, man har hittat något som man tycker om och försöker hitta mer av det. Beroende på vad och hur man samlar behöver man aldrig lämna slukarstadiet, men de de flesta når nog ändå något slags identitetskris så småningom. Antingen av inre anledningar som att lusten att leta efter nya saker minskar eller av yttre påverkan som att det finns färre saker att leta efter eller brist på utrymme att förvara dem i. Därav det andra stadiet, förädlingsstadiet, där man antingen överger eller ser över och börjar renodla sin samling. Det tredje stadiet skulle jag kalla för det reflekterande stadiet, där man efter år av samlande försöker relatera sakerna till varandra och kanske sätta in dem i ett historiskt eller personligt sammanhang.

Oavsett när det började, så tror jag att mitt eget skivsamlande växte fram ur mitt intresse för tecknade serier. Från att ha tyckt att KISS var lite töntiga med smink, teaterblod och fyrverkerier så fastnade jag för någon av deras avsminkade hits och började lyssna mig bakåt i tiden. Även som tioåring så framstod 70-talsskivorna som väsentligen roligare och när det så småningom visade sig att en av mina favoritserieförfattare, Steve Gerber, hade skrivit in dem som demoner i ett avsnitt av Howard the Duck var jag fast. Till en början var skivköpandet i mångt och mycket ett sätt att överhuvudtaget kunna lyssna på viss musik, det var sällan "rätt" artister som letade sig in på topplistorna och radio- och tv-utbudet gällande tung musik var magert. Hade man tur fick man något blandband av en kompis, men även där var det tunnsått med folk med snarlik musiksmak.

Under högstadiet kom så den första identitetskrisen gällande skivsamlandet. KISS nya skivor var så trista att till och med mina kompisar som gillade skitband som Poison och Mötley Crüe fnös åt dem. Vad värre, det fanns inte några gamla KISS-skivor kvar att upptäcka heller. Vad göra? Det här var ett problem som inte gick att lösa med en välplacerad dansk skalle. Som tur var kom min kära moders skivsamling till undsättning - om jag inte hade hittat Led Zeppelin, November, Ten Years After, Pugh Rogefeldt, Robert Broberg, Sweet och Woodstock-samlingen så är det möjligt att skivsamlandet hade tagit slut där och då.

Identitetskriserna och upptäckandet av ny musik har i princip avlöst varandra sedan dess. På ett samlar jag fortfarande på ungefär samma saker - hård rock eller musik som får mig att känna mig på samma sätt som när jag lyssnar på hårdrock.En sak som är lite intressant med mitt eget samlande är att det kanske inte alltid är sakerna jag är mest nöjd med att ha hittat eller mest nöjd med att ha som är de som jag helst visar upp för andra. Syftet med att visa upp något är oftast för att det är någonting som jag tror att mottagaren skulle gilla, eller någonting som de kanske inte sett tidigare, medan de roligaste egna sakerna snarare är saker som jag letat efter länge eller, ännu bättre, som jag inte visste fanns. Efterhand som utrymmet hemma krympt har jag blivit lite mer restriktiv med vad jag köper, framförallt när det gäller böcker. En kul undergrupp i bokhyllan är dubbelsignerade böcker, från en författare till en annan. Den roligaste undergruppen i skivsamlingen är kanske musik som spelades i radioprogrammet Plattetyder, där finsk jazzjojk samsas med Bollywood-soundtrack och Åke Hodell-uppläsningar.

På tal om fynd så har Magasin K en intressant artikelserie, som avhandlar oväntade och ovanliga upptäckter.

Det ursprungliga inlägget kan läsas här.