Vad passar bättre i Halloween-tider än lite tung blues med voodoo-associationer?
Black Cat Bones var en lös konstellation som bara lyckades släppa en enda skiva under sin livstid, men där personer som spelat i bandet skulle göra betydligt större avtryck senare i band som
Free,
Foghat och
Bad Company; eller tyngre avtryck i det av samtiden försummade
Leaf Hound. För de som känner sig tvungna att kategorisera sitt samlande, skulle det här lämpligen kunna sorteras in under "Obskyr musik med en förhållandevis snäv kundkrets".
Black Cat Bones bildades i London 1966. Ursprungssättningen bestod av Paul Tiller (munspel och sång), Paul Kossoff (gitarr), bröderna Derek och Stuart Brooks (gitarr respektive bas) samt Terry Sims (trummor). 1968 anslöt Simon Kirke på trummor och kort därefter byttes sångaren ut mot Brian Short. På producenten Mike Vernons inrådan kom Kirke, Kossoff och Stuart Brooks (tillsammans med Stan Webb från Chicken Shack) att i april 1968 kompa Champion Jack Dupree på B-sidan av When You Feel the Feeling You Was Feeling. Detta blev också slutet på Kossoff och Kirkes medverkan i Black Cat Bones, då de samma månad bildade Free tillsammans med Paul Rodgers.
Till de kvarvarande bröderna Brooks och Brian Short anslöt slide-gitarristen
Rod Price och en ny trummis i
Phil Lenoir. Det var denna sättning som kom att spela in bandets enda lp,
Barbed Wire Sandwich, som kom ut på
Decca Nova 1970. I ett konvolut designat av illustratören
David Anstey föreställande en monstruös figur glatt tuggande i sig den titulära taggtrådsmackan döljer sig ett tungt stycke såväl stökig som stöddig brittisk blues. Som kontrast till, eller möjligen som en logisk följd av, vilar också
Nina Simones ande över anrättningen, då en serie låtar förknippade med henne går som en röd tråd genom albumet. Först ut är
Chauffeur, en variant av
Memphis Minnies Me and My Chauffeur Blues som var med på Simones skiva
Let It All Out (1966). Givetvis är låten späckad med tidstypiska dubbeltydigheter om att köra någon långt, hårt och så vidare. Nästa Simone-spår
Feelin’ Good är väl numera mest förknippat med diverse reklamfilmer, men Short gör en nervig version med snygga
a cappella-partier. Skivans huvudnummer är ändå
Save My Love, skriven av hela bandet tillsammans. En kaxig låt i med en känsla inte olik
Aynsley Dunbar Retaliations Warning, där man hela tiden svävar i gränslandet mellan tung blues och hårdrock. Den sista av Simone-låtarna
Four Women, från
Wild Is the Wind (1966) är som titeln antyder av fyra kvinnoporträtt på lika många verser och det är här voodoo-känslan igen smyger in på allvar. Socialstyrelsen har ännu inte justerat sitt rekommenderade fiberintag till att inkludera en rejäl rulle taggtråd, men efter att ha hört det här inser man att det bara borde vara en tidsfråga.
Skivan såldes senast på Discogs i juli 2025. Det genomsnittliga försäljningspriset är 2 940 SEK och medianpriset är 2 716 SEK. Inga exemplar har sålts på ebay under de senaste tre månaderna.
LYSSNA:
Save My Love
Feeling Good
Chauffeur
Kommentarer