I ett tidigare
inlägg på den här bloggen pratade jag om olika brytpunkter som kan inträffa i ens samlande. Häromdagen råkade jag ut för en sådan då jag lyckades införskaffa de två sista tidningarna jag letat efter i min samling av serier producerade av
Marvel Comics och utgivna i Sverige mellan åren
1966 - 1991 (totalt ca 872 utgåvor). Redan den klumpiga formuleringen gör att man snabbt inser att det finns åtskilligt utrymme för tolkningar och kompletteringar.
I Sverige har flera förlag haft licens att ge ut serier från Marvel, ofta med flera samtidiga licenshavare. Den allra första Marveltidningen i Sverige, Demonen, kom ut på Centerförlaget under hösten 1966. Året därpå började Williams förlag att ge ut Marvelserien, där Spindelmannen (Spindeln) samsades med Fantastiska Fyran innan de fick en egen tidning senare samma år. 1969 köptes Centerförlaget upp av Semic Press och Demonen lades ner. 1969 kom även det sista numret av Fantastiska Fyran ut, medan Marvelserien kämpade på tills 1970.
Under sjuttiotalet blev utgivningen mer diversifierad. Veckotidningsförlaget
Saxon & Lindström startade 1971
Seriepressen, en antologi i dagstidningsformat där
Spindelmannen (fortfarande kallad
Spindeln), tillsammans med andra Marvel-figurer som
Demonen,
Järnmannen och
Tor samsades med serier som
Hergés Johan, Lotta & Jocko och
Gyllenbom. Dagstidningsversionen av
Seriepressen lades ner 1972 och tidningen övergick till vanligt serietidningsformat utan Marvel-innehåll. I USA var det tidiga sjuttiotalet en renässans för skräck- och fantasyserier, som länge motarbetats av
The Comics Code authority (CCA), men efter att
Amazing Spider-Man #96 - #98 (1971) kommit ut utan organisationens emblem lättades censurreglerna upp. Detta kom även att avspeglas i den svenska utgivningen. 1971 började
Semic publicera avsnitt av
Conan the Barbarian i antologitidningen
Serie-Nytt och året därpå lanserade det nystartade förlaget
Svenska Serier inte mindre än tre nya titlar i skräckgenren:
Dracula,
Varulven och
Frankenstein.
Conan flyttade från
Serie-Nytt till en egen titel 1973, en tidning som även kom att innehålla pärlor som
Doktor Strange av
Gene Colan och
Tom Palmer och
Neal Adams korta sejour på
X-Männen. 1973 gick
Svenska Seriers satsning i graven och från och med
1974 togs utgivningen över av ett annat nystartat förlag,
Red Clown. Under två år publicerade
Red Clown en härligt eklektisk mix av allt från en återlanserad Spindelmannen-tidning till en uppsjö svart-vita tidningar i magasinformat med allt från Marvel-skräck och fantasy som
Dracula och
Svärdet med Conan via europeiska serier med lättklädda agenter som
Kattkompaniet och
Grupp 666 till
Ishockeyserier. 1975 tog dock alltsammans slut och det skulle dröja mer än två år innan det skulle släppas nya Marvel-serier på svenska. Semic hade 1975 köpt upp
Williams förlag, med följden att några tidigare anställda där valde att starta ett eget förlag som fick namnet
Atlantic Förlags AB. Den viktigaste titeln de tog med sig från
Williams var kanske
Bamse, som de gav ut mellan 1977 - 1982. Av någon anledning fick de också ge ut två stycken "presentalbum" med
Stålmannen och
Läderlappen 1980, trots att
Semic i övrigt ägde rättigheterna till figurerna. 1979 släppte
Carlsen If några titlar i albumformat med fruktansvärt dåligt limmade ryggar innehållande tidiga avsnitt av
Spindelmannen (återigen kallad
Spindeln),
Conan,
Nick Fury och
Ka-Zar. Dessa tingar stundom ganska höga priser på andrahandsmarknaden, troligen mycket beroende på att de faller sönder om man försöker läsa dem...
Under 1980 började
Hemmets Journal ge ut
Månriddaren, först som två seriealbum och sedan som månadstidning följande år under namnet
Superserien. Under det tidiga åttiotalet växte också
Atlantics utgivning stadigt. Eftersom en normal svensk serietidning oftast var 48 sidor tjock, innebar det att de innehållsmässigt motsvarade åtminstone två amerikanska nummer. Att ge ut avsnitt dubbelt så fort som de producerades medförde ibland att historierna kunde hoppa mellan olika perioder i utgivningen, något som också är ganska vanligt inom utgivningen av belgiska albumserier i Sverige. För att återgå till
Marvel så om man tar
Spindelmannen-tidningen från 1978 som ett exempel, så är förstanumret en repris av figurens första framträdande från
Amazing Spider-Man #1 (1962), tidigare outgivet i Sverige, medan nummer två innehåller ett avsnitt från
ASM #74 (1969) och i nummer tre har man raskt hoppat fram till
ASM #143 (1975). Efter detta lyckades man bibehålla kronologisk ordning fram tills nummer 3/1979, då man hoppade tillbaka till
ASM #105 (1972). Tvära kast.
1984 tog
Semic över licenserna och påbörjade den kanske mest enhetliga och sammanhållna utgivningen hittills. Ursprungligen gav man ut fyra titlar varje månad -
Spindelmannen,
X-en,
Hulken och
Conan. Tidningarna försågs dessutom med en extra löpnumrering -
Marvelklubben Nr XX, där det
Marvelklubben Nr 1 var
Spindelmannen 1/1984. Titlarna var sinsemellan ganska olika och hämtade sitt innehåll från skilda epoker i figurernas historia.
Spindelmannen-avsnitten kom företrädesvis från
Amazing Spider-Man (1982 och framåt),
Hulken och
Conan körde serier från sjuttiotalets början medan
X-men-avsnitten kom från 1979-80. Uppenbarligen hade
Semic också överskattat sin läsekrets för efter mindre än ett år (elva nr) lades såväl
Hulken som
X-en ner och ersattes av
Daredevil, som i sin tur lades ner och ersattes av antologitidningen
Marvels universum. När årtiondet gick mot sitt slut kom
X-men tillbaka i titeln
Marvel Mutanter som 1990 bytte namn till
X-men.
1989 gjorde också
Atlantic ett kortlivat försök att återuppliva
Dracula för att publicera återtryck av tidningarna från 1982 och framåt igen.
Varför dra gränsen för samlingen just
1991, kanske någon frågar sig. Det finns egentligen inte någon enskild orsak, utan det var nog en mängd små saker som samverkade. Ett kvartssekel visade sig vara en lagom stor mängd tidningar. 1991 var också året då
Todd McFarlane, världens kanske mest överskattade serietecknare, på allvar slog igenom i Sverige då han tog över
Spindelmannen från och med nr 3/1991.Sedan var det även så jag gick ut gymnasiet under början av nittiotalet, så mina läsvanor hade förändrats ganska mycket och skillnaden mellan det jag köpte för att läsa och det jag samlade på kom att skilja sig alltmer åt. Slutligen så hade jag börjat köpa fler amerikanska serietidningar och det kändes inte så meningsfullt att ha samma avsnitt i flera utgåvor. Sedan finns det ett par undantag från tiden, som jag inte brytt mig om att inkludera, jag har till exempel inte en komplett samling av
Serie-Nytt med
Conan, då var en antologitidning och
Conan inte var med i varje nummer. Samma sak med
Topp-Serien, som publicerade de fyra första avsnitten av
Howard the Duck under namnet
Charlie Anka och
Maxx, som under 1986 - 1987 publicerade enstaka avsnitt av
Månriddaren och
Wolverine. Jag har också dragit en gräns vid vissa serier som Marvel gorde på licens såsom leksakstidningarna
Transformers och
Action Force, som
Atlantic respektive
Satellitförlaget gav ut under åttiotalet. Då även
Conan är licensierat material finns det såväl möjlighet att utöka samlingen som att krympa den ytterligare. Tiden får utvisa hur det blir.
Till sist några ord om omslagsbilderna (Uppifrån och ner):
Dracula 7/1975 - Ett av mina favoritomslag. Bilden av Gil Kane och Tom Palmer är närmast perfekt komponerad, och kvinnans aniktsutryck i förgrunden speglar hennes fasansfulla belägenhet. I andra änden av spektrat har man sedan den sedvanligt töntiga svenska säljtexten "En vampyr suger till i natten!" och "Du svimmar när du läst det skräckfyllda slutet av denna berättelse!"
Marvelserien 38/1970 - Ett favoritköp. Jag sprang på den här tidningen på Röstånga marknad i slutet av åttiotalet. Todd McFarlane lånade för övrigt delar av designen från Vildkatten (The Prowler) till Spawn.
Gravmannen 2/1975 - Inget omslag från den amerikanska förlagan såg ut såhär, med sin spretiga zombie mot blodröd bakgrund. Perfekt och ganska typiskt för Red Clown. Illustrationen är troligen ursprungligen gjord av Pablo Marcos. Serien skrevs av Steve Gerber som även skapade Howard the Duck.
Spindelmannen 2/1982 - Ett annat favoritomslag. Illustration av Dave Cockrum, hämtad från The Spectacular Spider-Man #5, 1976.
Maxx 4/1987 - Ett omslag av ännu en av mina favorittecknare, Bill Sienkiewicz. Svårt att misslyckas med färgskalan svart, vitt och rött.
Kommentarer