Vägs ände eller bara en korsning?

I ett tidigare inlägg på den här bloggen pratade jag om olika brytpunkter som kan inträffa i ens samlande. Häromdagen råkade jag ut för en sådan då jag lyckades införskaffa de två sista tidningarna jag letat efter i min samling av serier producerade av Marvel Comics och utgivna i Sverige mellan åren 1966 - 1991 (totalt ca 872 utgåvor). Redan den klumpiga formuleringen gör att man snabbt inser att det finns åtskilligt utrymme för tolkningar och kompletteringar.

I Sverige har flera förlag haft licens att ge ut serier från Marvel, ofta med flera samtidiga licenshavare. Den allra första Marveltidningen i Sverige, Demonen, kom ut på Centerförlaget under hösten 1966. Året därpå började Williams förlag att ge ut Marvelserien, där Spindelmannen (Spindeln) samsades med Fantastiska Fyran innan de fick en egen tidning senare samma år. 1969 köptes Centerförlaget upp av Semic Press och Demonen lades ner. 1969 kom även det sista numret av Fantastiska Fyran ut, medan Marvelserien kämpade på tills 1970.

Under sjuttiotalet blev utgivningen mer diversifierad. Veckotidningsförlaget Saxon & Lindström startade 1971 Seriepressen, en antologi i dagstidningsformat där Spindelmannen (fortfarande kallad Spindeln), tillsammans med andra Marvel-figurer som Demonen, Järnmannen och Tor samsades med serier som Hergés Johan, Lotta & Jocko och Gyllenbom. Dagstidningsversionen av Seriepressen lades ner 1972 och tidningen övergick till vanligt serietidningsformat utan Marvel-innehåll. I USA var det tidiga sjuttiotalet en renässans för skräck- och fantasyserier, som länge motarbetats av The Comics Code authority (CCA), men efter att Amazing Spider-Man #96 - #98 (1971) kommit ut utan organisationens emblem lättades censurreglerna upp. Detta kom även att avspeglas i den svenska utgivningen. 1971 började Semic publicera avsnitt av Conan the Barbarian i antologitidningen Serie-Nytt och året därpå lanserade det nystartade förlaget Svenska Serier inte mindre än tre nya titlar i skräckgenren: Dracula, Varulven och Frankenstein. Conan flyttade från Serie-Nytt till en egen titel 1973, en tidning som även kom att innehålla pärlor som Doktor Strange av Gene Colan och Tom Palmer och Neal Adams korta sejour på X-Männen. 1973 gick Svenska Seriers satsning i graven och från och med 1974 togs utgivningen över av ett annat nystartat förlag, Red Clown. Under två år publicerade Red Clown en härligt eklektisk mix av allt från en återlanserad Spindelmannen-tidning till en uppsjö svart-vita tidningar i magasinformat med allt från Marvel-skräck och fantasy som Dracula och Svärdet med Conan via europeiska serier med lättklädda agenter som Kattkompaniet och Grupp 666 till Ishockeyserier. 1975 tog dock alltsammans slut och det skulle dröja mer än två år innan det skulle släppas nya Marvel-serier på svenska. Semic hade 1975 köpt upp Williams förlag, med följden att några tidigare anställda där valde att starta ett eget förlag som fick namnet Atlantic Förlags AB. Den viktigaste titeln de tog med sig från Williams var kanske Bamse, som de gav ut mellan 1977 - 1982. Av någon anledning fick de också ge ut två stycken "presentalbum" med Stålmannen och Läderlappen 1980, trots att Semic i övrigt ägde rättigheterna till figurerna. 1979 släppte Carlsen If några titlar i albumformat med fruktansvärt dåligt limmade ryggar innehållande tidiga avsnitt av Spindelmannen (återigen kallad Spindeln), Conan, Nick Fury och Ka-Zar. Dessa tingar stundom ganska höga priser på andrahandsmarknaden, troligen mycket beroende på att de faller sönder om man försöker läsa dem...

Under 1980 började Hemmets Journal ge ut Månriddaren, först som två seriealbum och sedan som månadstidning följande år under namnet Superserien. Under det tidiga åttiotalet växte också Atlantics utgivning stadigt. Eftersom en normal svensk serietidning oftast var 48 sidor tjock, innebar det att de innehållsmässigt motsvarade åtminstone två amerikanska nummer. Att ge ut avsnitt dubbelt så fort som de producerades medförde ibland att historierna kunde hoppa mellan olika perioder i utgivningen, något som också är ganska vanligt inom utgivningen av belgiska albumserier i Sverige. För att återgå till Marvel så om man tar Spindelmannen-tidningen från 1978 som ett exempel, så är förstanumret en repris av figurens första framträdande från Amazing Spider-Man #1 (1962), tidigare outgivet i Sverige, medan nummer två innehåller ett avsnitt från ASM #74 (1969) och i nummer tre har man raskt hoppat fram till ASM #143 (1975). Efter detta lyckades man bibehålla kronologisk ordning fram tills nummer 3/1979, då man hoppade tillbaka till ASM #105 (1972). Tvära kast.

1984 tog Semic över licenserna och påbörjade den kanske mest enhetliga och sammanhållna utgivningen hittills. Ursprungligen gav man ut fyra titlar varje månad - Spindelmannen, X-en, Hulken och Conan. Tidningarna försågs dessutom med en extra löpnumrering - Marvelklubben Nr XX, där det Marvelklubben Nr 1 var Spindelmannen 1/1984. Titlarna var sinsemellan ganska olika och hämtade sitt innehåll från skilda epoker i figurernas historia. Spindelmannen-avsnitten kom företrädesvis från Amazing Spider-Man (1982 och framåt), Hulken och Conan körde serier från sjuttiotalets början medan X-men-avsnitten kom från 1979-80. Uppenbarligen hade Semic också överskattat sin läsekrets för efter mindre än ett år (elva nr) lades såväl Hulken som X-en ner och ersattes av Daredevil, som i sin tur lades ner och ersattes av antologitidningen Marvels universum. När årtiondet gick mot sitt slut kom X-men tillbaka i titeln Marvel Mutanter som 1990 bytte namn till X-men. 1989 gjorde också Atlantic ett kortlivat försök att återuppliva Dracula för att publicera återtryck av tidningarna från 1982 och framåt igen.

Varför dra gränsen för samlingen just 1991, kanske någon frågar sig. Det finns egentligen inte någon enskild orsak, utan det var nog en mängd små saker som samverkade. Ett kvartssekel visade sig vara en lagom stor mängd tidningar. 1991 var också året då Todd McFarlane, världens kanske mest överskattade serietecknare, på allvar slog igenom i Sverige då han tog över Spindelmannen från och med nr 3/1991.Sedan var det även så jag gick ut gymnasiet under början av nittiotalet, så mina läsvanor hade förändrats ganska mycket och skillnaden mellan det jag köpte för att läsa och det jag samlade på kom att skilja sig alltmer åt. Slutligen så hade jag börjat köpa fler amerikanska serietidningar och det kändes inte så meningsfullt att ha samma avsnitt i flera utgåvor. Sedan finns det ett par undantag från tiden, som jag inte brytt mig om att inkludera, jag har till exempel inte en komplett samling av Serie-Nytt med Conan, då var en antologitidning och Conan inte var med i varje nummer. Samma sak med Topp-Serien, som publicerade de fyra första avsnitten av Howard the Duck under namnet Charlie Anka och Maxx, som under 1986 - 1987 publicerade enstaka avsnitt av Månriddaren och Wolverine. Jag har också dragit en gräns vid vissa serier som Marvel gorde på licens såsom leksakstidningarna Transformers och Action Force, som Atlantic respektive Satellitförlaget gav ut under åttiotalet. Då även Conan är licensierat material finns det såväl möjlighet att utöka samlingen som att krympa den ytterligare. Tiden får utvisa hur det blir.

Till sist några ord om omslagsbilderna (Uppifrån och ner):
Dracula 7/1975 - Ett av mina favoritomslag. Bilden av Gil Kane och Tom Palmer är närmast perfekt komponerad, och kvinnans aniktsutryck i förgrunden speglar hennes fasansfulla belägenhet. I andra änden av spektrat har man sedan den sedvanligt töntiga svenska säljtexten "En vampyr suger till i natten!" och "Du svimmar när du läst det skräckfyllda slutet av denna berättelse!"

Marvelserien 38/1970 - Ett favoritköp. Jag sprang på den här tidningen på Röstånga marknad i slutet av åttiotalet. Todd McFarlane lånade för övrigt delar av designen från Vildkatten (The Prowler) till Spawn.

Gravmannen 2/1975 - Inget omslag från den amerikanska förlagan såg ut såhär, med sin spretiga zombie mot blodröd bakgrund. Perfekt och ganska typiskt för Red Clown. Illustrationen är troligen ursprungligen gjord av Pablo Marcos. Serien skrevs av Steve Gerber som även skapade Howard the Duck.

Spindelmannen 2/1982 - Ett annat favoritomslag. Illustration av Dave Cockrum, hämtad från The Spectacular Spider-Man #5, 1976.

Maxx 4/1987 - Ett omslag av ännu en av mina favorittecknare, Bill Sienkiewicz. Svårt att misslyckas med färgskalan svart, vitt och rött.

Kommentarer

Amie sa…
Vilket kunnande! Imponerande.

Populära inlägg