En recension av en recension

Att skriva recensioner är ofta ett svårt och otacksamt jobb, med korta deadlines och dåligt betalt, vilket nog är anledningen till att vissa hoppar över den jobbiga biten med att faktiskt ta del av produkten de recenserar.

I Sydsvenskans recension av The Wrestler, i en övrigt rätt välskriven text, så är det en mening som sticker ut som en tumme i ögat:

Som revansch för alla inblandade – 2008 års Guldlejonvinnare i Venedig – vill ”The Wrestler” så mycket att den svämmar över av symbolik. The Ram som modern Kristus på golgatavandring i ringen före sin död och återuppståndelse, eller som vacklande amerikanskt imperium i kamp mot Iranflaggviftande ärkefienden The Ayatollah tillhör de mindre lyckade.

Kanske är åtminstone en av anledningarna till att symbolismen upplevs som mindre lyckad är att den likt en gammal fribrottares knä är extremt haltande. Är man lite orienterad inom fribrottningens historia så vet man att en av startpunkterna till företeelsens storhetstid under åttiotalet var när Hulk Hogan vann WWF:s världsmästartitel från The Iron Sheik 1984. Att the Ram besegrar The Ayatollah är en direkt referens till detta och avser snarare att placera in karaktären i ett historiskt signifikant sammanhang än att dra några symboliska växlar. Det är ju inte ens fråga om en riktig kamp... Vidare har huvudpersonen på sin höjd det gemensamt med kristusgestalten att de båda företrädesvis avbildas med långt hår. Det alltså inte så konstigt att liknelsen med huvudpersonen som en modern Jesus funkar dåligt. Man skulle på lika goda (dåliga) grunder kunna dra valfria paralleller till Buddha, Gilgamesh eller varför inte Pellefant. Det är ungefär som att hävda att ett fiktivt porträtt av en musiker där vissa aspekter är löst baserade på Buddy Holly skulle vara en misslyckad satir över flygindustrin med huvudpersonen som en modern Ikaros... Visst är det upp till var och en att göra sina tolkningar, men om man ska komma med grovt generaliserande uttalanden så skadar det inte om man åtminstone gör antydan till ett försök att förankra dessa i verket man recenserar.

Vad man än anser om det symboliska innehållet kan det vara värt att notera att The Wrestler lyfter fram en yrkesgrupp där utövarna löper en mycket större risk än genomsnittspersonen att dö i förtid. Om man tittar på en lista över brottare som medverkat vid något av de större evenemangen under åttiotalet, så finner man att minst en på tio avlidit med ett flertal hjärtinfarkter och drogöverdoser och några biloyckor, mord och självmord bland dödsorsakerna. Detta är också bra mycket intressantare än hur många ansiktsoperationer Mickey Rourke har låtit göra.