Vissa saker är så bra att man behöver göra dem tre gånger. Åtminstone verkar det vara så
the Leaves resonerade när de spelade in
Hey Joe. Låtens ursprung är omtvistat och det råder fortfarande viss förvirring om vem som egentligen skrev den. Låten krediteras om vartannat oftast till
Billy Roberts,
Dino Valente/Valenti eller som
Trad. Arr. Det står utom tvivel att
Billy Roberts var den som registrerade copyrighten till sången 1962 och att han då lämnade in en demoinspelning som bevis. Roberts hade också spelat låten live redan under femtiotalet på turnéer själv och med andra artister. En skotsk artist,
Len Partridge, hävdade dock att han var med och skrev låten tillsammans med Roberts under en Skottlands-turné 1956. Det finns också tidigare verk som på olika skulle kunna ha inspirerat
Hey Joe, till exempel country-låten med samma namn från 1953 som följer samma fråga-svar-mönster, liksom
Little Sadie från århundradets början, som beskriver hur en man flyr efter att ha skjutit ihjäl sin hustru.
Mer besvärande för Roberts är kanske det faktum att
Hey Joe även uppvisar stora likheter med en tidigare inspelad sång,
Baby, Please Don’t Go to Town, som skrevs av
Niela Horn Miller, som dessutom råkade vara sambo med Billy vid tidpunkten.
Pete Seeger lär ha erbjudit sig att vittna för Nielas räkning om hon skulle stämma för att få copyrighten överförd. Det dröjde dock ända tills 2009 innan
Baby, Please Don’t Go to Town släpptes officiellt på skiva. Sedan har vi
Tim Rose, som spelade in en version 1966 vars långsamma melankoliska arrangemang påminner mycket om Hendrix inspelning som kom att släppas senare samma år. Rose listade Trad. Arr. som låtskrivare och han har även spelat också in en version,
Blue Steel .44, för att försöka hävda copyright för egen räkning. När det gäller Dino Valentes roll i låtens historia, så är den lite intressant. Han står som författare på the Leaves singlar, vilka alltså var de första skivorna med låten som gavs ut. Valente turnerade även tillsammans med Roberts under tidigt 60-tal, men hamnade i problem med rättvisan och satt fängslad för narkotikainnehav flera gånger. Den troliga förklaringen till att han står som låtskrivare verkar vara att Roberts överlåtit copyrighten under delar av sextiotalet för att ge honom en inkomst under fängelsevistelserna. Samma sak gjorde även
Quicksilver Messenger Service som inkluderade Valente-kompositionen
Dino's Song på sin debutskiva 1968. Avslutningsvis kan också nämnas att Gudibrallan gjorde en föredömligt knasig version med titeln
Hej, Gud (”liveinspelning av Krantz med diverse isoleringsbandsskarvar”) på sin
Uti vår hage-lp 1970.
Vilken version är då bäst? Efter att ha jagat rätt på de första släppen (som är aningen svårare att lokalisera) är det lätt att säga att de givetvis är mycket, mycket roligare, men då förväxlar man nog tjusningen av jakten med själva lyssnarupplevelsen. Sången är nog mest intensiv på promotion-versionen och visslingarna i den andra tagningen skänker onekligen lite extra nerv, men samtidigt måste jag nog säga att den tredje versionen ändå känns mest helgjuten och man kan förstå att det var den som till sist slog.
Promo-singeln såldes senast på Discogs i oktober 2024. Det genomsnittliga försäljningspriset ligger på 990 SEK och medianpriset på 1 018 SEK. Inga exemplar har sålts på ebay under de senaste tre månaderna. Version 2 (med visslingen) såldes senast på Discogs i augusti 2024. Det genomsnittliga försäljningspriset och medianpriset ligger på 458 SEK. Ett exemplar har sålts på ebay under de senaste tre månaderna för 51$.
LYSSNA:
Hey Joe x 3
Kommentarer