Vägs ände eller bara en korsning?
I Sverige har flera förlag haft licens att ge ut serier från Marvel, ofta med flera samtidiga licenshavare. Den allra första Marveltidningen i Sverige, Demonen, kom ut på Centerförlaget under hösten 1966. Året därpå började Williams förlag att ge ut Marvelserien, där Spindelmannen (Spindeln) samsades med Fantastiska Fyran innan de fick en egen tidning senare samma år. 1969 köptes Centerförlaget upp av Semic Press och Demonen lades ner. 1969 kom även det sista numret av Fantastiska Fyran ut, medan Marvelserien kämpade på tills 1970.
Under sjuttiotalet blev utgivningen mer diversifierad. Veckotidningsförlaget Saxon & Lindström startade 1971 Seriepressen, en antologi i dagstidningsformat där Spindelmannen (fortfarande kallad Spindeln), tillsammans med andra Marvel-figurer som Demonen, Järnmannen och Tor samsades med serier som Hergés Johan, Lotta & Jocko och Gyllenbom. Dagstidningsversionen av Seriepressen lades ner 1972 och tidningen övergick till vanligt serietidningsformat utan Marvel-innehåll. I USA var det tidiga sjuttiotalet en renässans för skräck- och fantasyserier, som länge motarbetats av The Comics Code authority (CCA), men efter att Amazing Spider-Man #96 - #98 (1971) kommit ut utan organisationens emblem lättades censurreglerna upp. Detta kom även att avspeglas i den svenska utgivningen. 1971 började Semic publicera avsnitt av Conan the Barbarian i antologitidningen Serie-Nytt och året därpå lanserade det nystartade förlaget Svenska Serier inte mindre än tre nya titlar i skräckgenren: Dracula, Varulven och Frankenstein. Conan flyttade från Serie-Nytt till en egen titel från Semic 1973, en tidning som även kom att innehålla pärlor som Doktor Strange av Gene Colan och Tom Palmer och Neal Adams korta svit av X-Männen-avsnitt. 1973 gick Svenska Seriers satsning i graven och från och med 1974 togs utgivningen över av ett annat nystartat förlag, Red Clown. Under två år lanserade Red Clown en härligt eklektisk mix av allt från en återlanserad Spindelmannen-tidning till en uppsjö svart-vita tidningar i magasinformat med allt från Marvel-skräck och fantasy som Dracula och Svärdet med Conan via europeiska serier med lättklädda agenter som Kattkompaniet och Grupp 666 till Ishockeyserier. 1975 var dock alltsammans slut och det skulle dröja mer än två år innan det skulle släppas nya Marvel-serier på svenska. 1975 köpte Semic upp Williams förlag, med följden att några tidigare anställda där valde att starta ett nytt eget förlag som kom att bli Atlantic Förlags AB. Den viktigaste titeln de tog med sig från Williams var kanske Bamse, som de gav ut mellan 1977 - 1982, men av någon anledning lyckades de även ge utt två stycken "presentalbum" med Stålmannen och Läderlappen 1980, trots att Semic i övrigt hade rättigheterna till figurerna. 1979 släppte även Carlsen If några seriealbum med fruktansvärt dåligt limmade ryggar, innehållande tidiga avsnitt av Spindelmannen (återigen kallad Spindeln), Conan, Nick Fury och Ka-Zar, som stundom tingar ganska höga priser på andrahandsmarknaden, troligen mycket beroende på att de faller sönder om man försöker läsa dem...
Under 1980 började Hemmets Journal ge ut Månriddaren, först som två seriealbum och sedan som månadstidning under namnet Superserien 1981. Under det tidiga åttiotalet växte också Atlantics utgivning stadigt. Då en svensk serietidning oftast var minst 48 sidor tjock, innebar det att de minst motsvarade två amerikanska titlar. Att ge ut avsnitt dubbelt så fort som de producerades medförde ibland att historierna ibland hoppade mellan olika perioder i utgivningen, något som också är ganska vanligt inom den svenska utgivningen av belgiska albumserier. För att återgå till Marvel så om man tar Spindelmannen-tidningen 1978 som ett exempel så är förstanumret en repris av figurens första framträdande från 1963 (tidigare outgivet i Sverige), nummer två innehåller ett avsnitt från Amazing Spider-Man #74, 1969, medan man i nummer tre raskt hoppat fram till ASM #143, 1975. Efter nummer tre lyckades man bibehålla kronologisk ordning fram tills nummer 3/1979, då man hoppade tillbaka till ASM #105 från 1972.
1984 så tog Semic över licenserna och påbörjade den kanske mest enhetliga och sammanhållna utgivningen hittills. Ursprungligen var det fyra titlar per månad - Spindelmannen, X-en, Hulken och Conan. Tidningarna försågs dessutom med en extra löpnumrering - Marvelklubben Nr XX, där det Marvelklubben Nr 1 var Spindelmannen 1/1984. Titlarna var sinsemellan ganska olika och hämtade sitt innehåll från disparata eror. Spindelmannen hämtade sina serier företrädesvis från Amazing Spider-Man från 1982 och framåt, Hulken och Conan körde serier från tidigt sjuttiotal, medan X-men-avsnitten var från 1979-80. Uppenbarligen hade Semic överskattat antalet läsare för efter mindre än ett år (elva nr) lades såväl Hulken som X-en ner och ersattes av Daredevil, som i sin tur lades ner och ersattes av antologitidningen Marvels universum. När årtiondet gick mot sitt slut kom X-men tillbaka i titeln Marvel Mutanter som 1990 bytte namn till X-men. 1989 gjorde också Atlantic ett kortlivat försök att återuppliva Dracula igen och publicera återtryck av tidningarna från 1982 och framåt igen.
Varför dra gränsen för samlingen just 1991, kanske någon frågar sig. Det finns egentligen inte någon enskild orsak, utan det var nog en mängd små saker som samverkade. Ett kvartssekel visade sig vara en lagom stor mängd tidningar. 1991 var också året då Todd McFarlane, världens kanske mest överskattade serietecknare, på allvar slog igenom i Sverige då han tog över Spindelmannen från och med nr 3/1991.Sedan var det även så jag gick ut gymnasiet 1992, så mina läsvanor hade förändrats ganska mycket och skillnaden mellan det jag köpte för att läsa och det jag samlade på kom att skilja sig alltmer åt. Slutligen så hade jag börjat samla mer på amerikanska serietidningar och det kändes inte så meningsfullt att ha samma serier i flera utgåvor. Sedan finns det ett par undantag från tiden, som jag inte brytt mig om att inkludera, jag har till exempel inte en komplett samling av Topp-Serien med Conan, då var en antologitidning och Conan inte var med i varje nummer. Samma sak med Topp-Serien, som publicerade de fyra första avsnitten av Howard the Duck under namnet Charlie Anka och Maxx, som under 1986 - 1987 publicerade enstaka avsnitt av Månriddaren och Wolverine. Jag har också dragit en gräns vid vissa serier som Marvel gorde på licens såsom leksakstidningarna Transformers och Action Force, som Atlantic respektive Satellitförlaget gav ut under åttiotalet. Då även Conan är licensierat material finns det såväl möjlighet att utöka samlingen som att krympa den ytterligare. Tiden får utvisa hur det blir.
Till sist några ord om omslagsbilderna (Uppifrån och ner):
Dracula 7/1975 - Ett av mina favoritomslag. Bilden av Gil Kane och Tom Palmer är närmast perfekt komponerad, och kvinnans aniktsutryck i förgrunden speglar hennes fasansfulla belägenhet. I andra änden av spektrat har man sedan den sedvanligt töntiga svenska säljtexten "En vampyr suger till i natten!" och "Du svimmar när du läst det skräckfyllda slutet av denna berättelse!"
Marvelserien 38/1970 - Ett favoritköp. Jag sprang på den här tidningen på Röstånga marknad i slutet av åttiotalet. Todd McFarlane lånade för övrigt delar av designen från Vildkatten (The Prowler) till Spawn.
Gravmannen 2/1975 - Inget omslag från den amerikanska förlagan såg ut såhär, med sin spretiga zombie mot blodröd bakgrund. Perfekt och ganska typiskt för Red Clown. Illustrationen är troligen ursprungligen gjord av Pablo Marcos. Seriens manusförfattare Steve Gerber skapade även Howard the Duck.
Spindelmannen 2/1982 - Ett annat favoritomslag. Illustration av Dave Cockrum, hämtad från The Spectacular Spider-Man #5, 1976.
Maxx 4/1987 - Ett omslag av en av mina favorittecknare, Bill Sienkiewicz. Svårt att misslyckas med färgskalan svart, vitt och rött.







Kommentarer