Nedslag i Skivhögen - Femtionio år senare

För många är sinnebilden av Ten Years After när en utmattad Alvin Lee lägger en vattenmelon på axeln och vandrar av scenen efter att ha avslutat bandets set på Woodstock-festivalen med en lång svettig version av I'm Going Home. Framträdandets riktiga hjälte var nog ändå basisten Leo Lyons. Jämte Larry Taylor (alias the Mole) i Canned Heat stod han för festivalens mest taktfast headbangande och det får nog betraktas som ett smärre ortopediskt mirakel att han fortfarande kunde stå på en scen under 2000-talet. Ändå var det inte på de stora festivalscenerna som bandet kände sig mest hemma. Alvin Lee verkade trivas bättre på mindre klubbscener och med tanke på att han ofta spelade med blicken vänd inåt och slutna ögon är det kanske inte så konstigt.

Gruppen tog sitt namn efter det faktum att de bildades tio år efter Elvis Presleys genombrott och släppte sin självbetitlade debut-lp 1967 (eller år 11 A.E.). Som många så många andra brittiska band från samma era genomgick de sakta en metamorfos från ynglingar i paisleymönstrade skjortor med varierande grad av fjuniga mustascher till ett gäng långhåriga unga män med bister uppsyn och taggtrådsgitarrer. En period som kanske nådde sin kulmen med lp:n Ssssh 1969.

På den första skivan ligger emellertid jazz- och bluesinfluenserna fortfarande stadigt i förgrunden. Min favorit är den avslutande Help Me, en över nio minuter lång kioskvältare av elektrisk blues inspelad live i studion, ett vågat drag för ett debuterande band. Men samtidigt en föraning om vad som skulle komma från detta egensinniga kollektiv.

LYSSNA:
Help Me (mono)
Bad Scene (1969)